Satt och läste min "inkorg" på facebook där du skrivit en massa till mig. För en månad sen skickade du det hära " Jag kommer aldrig lämna dej. aldrig jag vågar inte tänka den tanken jag vill vara med dej föralltid älskling. du är det finaste som existerar "
När jag läser det kommer mina tårar, det gör så jävla ont i mig. Hur kan man säga sånna ord och inte mena dom ? Orden " Jag kommer aldrig lämna dig " dom bara ekar i huvudet på mig. Jag glömmer aldrig någinsin när vi stod utanför min port och rökte, du höll om mig och kollade mig i ögonen och sa " Jag älskar dig och kommer alltid vara vid din sida. Kommer aldrig lämna dig älskling " Hur kunde du kolla mig i ögonen och säga något du inte ens menade ? Jag tror inte på någon längre. Jag har totalt tappat hoppet om kärlek. Tappat hoppet om exakt allting. Jag har börjat komma ut, umgås med vänner och killar igen ihopp om att försöka tänka på annat än dig. Men det går inte, du är i mina tankar vart jag än går och vad jag än gör. Vem jag än är med. Det känns så jävla fel när någon annan kille rör vid mig nu. Det ska inte vara någon annan, det ska vara du. Bara du. Det ska inte vara någon annan kille som kysser mig eller håller om mig. Det ska vara du. Bara du.
Jag klarade inte av att gå till skolan men i fredags gjorde jag mitt bästa. Var där i någon timma, du kolla inte ens på mig. Du tittade inte ens åt mitt håll. Varför gör du såhär ? Vad har jag gjort dig. Om det är någon som ska vara sur så är det jag. Jag fick ett sms där det stog " Det är slut " Jag har fortfarande inte fått en förklaring varför, det knäcker mig. Efter fem dagar i sängen, gråtande och skadande så reste jag mig upp. Kom ut, drog på mig ett leende. Men inom mig är smärtan så jävla stor. Jag vill skrika och gråta hela tiden. Vill ha dig framför mig nu, klarar inte av det här längre. Jag gör fan inte det. Jag får panik. Jag blir galen. Jag behöver dig mer än någon annan. Jag älskar dig så det gör ont i mig. Det är helt sjukt att jag blev kär i dig. Du var min bästa killpolare, men jag föll för dig. Kommer du ihåg första månaden vi var tillsammans. Allt var så jävla perfekt, allt var helt jävla underbart. Men sen började allt fucka upp sig. Varför gjorde du såhär ? Vi kunde kämpa tillsammans, du gav upp. Du lämnade mig, du har gått vidare. Du är glad utan mig. Jag ser dig skratta och le. Du mår bra nu, utan mig. Det gör ont i mig att veta att jag får aldrig mer tillbaka dig. Nu har det gått exakt en vecka sen du läman mig, jag vill inte ta ett steg till utan dig. Jag spårar ur snart, kommer falla tillbaka till den gamla Felicia igen. Jag mår skit, sämre än vad jag någonsin gjort. Jag vill skada mig, vill skrika, vill slåss, vill gråta, vill bli älskad av dig igen, vill ha din värme igen, vill ha din trygghet igen, vill så jävla mycket! Jag går på lugnande tabletter för att klara av dagarna och nätterna. Jag bryter ihop. Jag är knäckt. Jag är i tusen bitar. Jag sitter och lyssnar på våran låt hela tiden. Kollar bilder på oss. Vill slita ut hjärtat, aldrig mer sakna och aldrig mer känna smärta. Det här är så jävla fuckt upp. Aldrig varit med om denna smärta, aldrig varit såhär nere, aldrig mått så jävla dåligt. Tro mig när jag säger dethär, jag har gått igenom en massa men fan aldrig mått såhär. Jag ska aldrig mer släppa in en kille i mitt liv. Jag ska bli lesbisk!